8 februari 2010
Mitt största bekymmer, eller rättare sagt mitt ENDA bekymmer när Patrik och Camilla var här första gången och träffade Asco var att dom har KATT. Jag skrev i det kontrakt vi upprättade att jag inte på NÅGRA VILLKORS VIS tog NÅGOT SOM HELST ansvar för kattens säkerhet så länge Asco var där på prov. Jag var livrädd att han skulle äta den lille missen till frukost! Det har ju inte varit HELT smärtfritt men nu ser det ut så här, som bilden nedan visar:) Ingen är gladare än jag. Förvånad, absolut och så otroligt glad att dessa härliga och bra personerna kom i "vår väg" så att säga. Asco har ett drömliv nu. Han ser ut att ha det VÄLDIGT mysigt där i soffan, eller hur?!
31 OKTOBER 2009
Fick ett telefonsamtal idag när jag stod och fixade med maten på eftermiddagen. Det var ingen mindre än Camilla som ringde och meddelade att dom var på väg "söder ut" för att träffa veterinär Julinder. Hon undrade om dom kunde komma förbi och säga hej. Men SJÄLVKLART sade jag!! Hon berättade att hon förgäves försökt få i väg ett mail men att det till slut har lyckats. Så, här följer mailet och några bilder:
Nu var det längesen jag skrev och uppdaterade Asco-läget, men faktum är att inte mycket har hänt.
Det har varit en regnig, berövlig sommar, men ute i ur och skur har vi varit. Mest skur. Några bad i Utteån har det blivit med familjen när det har varit fint. Då har Herr Asco gått med på att simma - icke annars. Att ligga och svalka sig i grunt vatten är däremot toppen! Simma i bassäng gick tre gånger. Sedan kom Asco på att han hängde bra i flytvästen. Utan att behöva anstränga sig. Då var det bara att lägga ner den träningen...han är som sagt en herre som följer minsta motståndets lag. I korthet har Ascos rehabilitering gått ut på att gå långa promenader och att få göra upplet och spår i inte alltför svår terräng. Då han fortfarande har en märla kvar i benet som irriterar lårmuskeln har vi inte kunnat låta honom jobba så hårt. Tyvärr har han också på grund av detta varit tvungen att stå kvar på låg dos av antiinflammatorisk medicin. Men nu ska märlan bort på måndag 2/11! När såret har läkt ska Asco vara helt återställd igen. Då ska husse börja cykla med honom...
Vi åker ner till Söderköping redan på lördag morgon. En dag i lugn och ro innan operationen är inte helt fel, tror vi. Världens charmigaste schäferkille är väl värd varenda mil och varenda krona. Vår Asco vill vi INTE vara utan.
Kramar från Vestinarna och Asco.
Ascos sätt att bada har inte förändrats ett dugg;)!! Ligga och mysa i ån fungerar KANON tycker han;)!
Busa med Cornelia är hur kul som helst och dom tjuvtränar lite lydnad;)!
Ja, bollen är ett favvo-redskap fortfarande, kommer alltid att vara. Men det där med hundsim var totalt överreklamerat
tyckte jycken och tog inte ett simtag!
20 JULI 2009
För ett kort tag var allt "som vanligt" på Algatan 16. Vi fick storfrämmande av Familjen Westin och Asco helgen 9 juli. Dom hade åkt hela långa vägen till Söderköping för återbesök hos Vet Julinder och passade snällt på att komma och hälsa på oss för lite surr. Asco var precis som vanligt. Klev in hos oss och kollade först om vi eventuellt hade planerat att bjuda honom på lite käk. Det hade vi inte. Han busade lite med Cayenne och ägnade sedan resten av tiden vid köksbordet med oss. Tro mig, han fick god utdelning *rodnar*....Återbesöket hade gått kalasbra och nu är det bara för Camilla att fortsätta träna med simmning och längre promenader. Dom har gjort ett så sjukt bra jobb med detta. Jag är imponerad av deras tålamod. Asco tyckte inte det var så himla kul att hälsa på hos oss, handen på hjärtat. Men jag tyckte det var så skönt att få se honom. Den herren kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Tack Camilla&Patrik för att ni tar så bra hand om honom!
Mail från Camilla 26/1-09
Här går livet i invanda spår igen efter alla helger och andra åtaganden. Snön faller med jämna mellanrum så skottning blir det nästan varje dag. Det är faktiskt rätt skönt att vara ute och skotta, det är på något sätt...meditativt. Asco tycker också att det är skönt. Han har trampat upp ett område i snön som nästan ser ut som en älglega. Där ligger han och tuggar på sin taggboll och tycker att livet är helt okej. Emellanåt rullar han sig i snön, grymtar njutningfyllt och ta sig en och annan tugga av snön. Det ser nästan ut som om han äter glass.
Matlusten har också kommit tillbaka efter att medicineringen upphörde. Nu skramlar det välbekant i skålen igen till vår stora lättnad och han fäller inte så mycket hår längre. Nackdelen är atJag tycker att han redan lyfter benet lite bättre.t han har fått mer ont i benet men klok som han är känner han sina begränsningar rätt bra, han ÄR ju också en cool kille. Förra veckan testade vi att gå i backe i lugnt tempo. Vi har en väg i närheten med en stigning på ungefär 1 km. Det gick inget vidare, så det gör vi inte om på ett tag än. Sedan blir den utmärkt för att bygga lite mer muskler och mattes kondition :)
Stygnen togs i torsdags och såren var helt läkta. Han har gott läkhull, hunden. In till djurkliniken skulle han först inte gå. "Nix, gå ni, jag stannar gärna i bilen!" Sedan ändrade han sig, hoppade ur bilen och drog i väg i full fart mot en snödriva och luktade och slickade andäktigt på en kissfläck. Så full fart mot ingången och in med en mycket snopen matte i släptåg! Där inne fanns förklaringen. En mycket söt liten gråhundstik fanns därinne och hon löpte... KANONSNYGG brud, enligt Asco. Han var så upptagen av hennes ljuva uppenbarelse att han glömde att vara rädd - tills han kom in i behandlingsrummet. Då blev stora stygga vargen förvandlad till en liten darrande gråsparv som gömde huvudet hos matte...
Förra veckan (21/1) hade jag också ett samtal med Christer Julinder angående framsteg och matlust. En stor eloge ska denne suveräne veterinär ha, ingen fråga är för dum eller liten! Varje samtal avslutas med "och så ringer du när det dyker upp funderingar!" Han tyckte att det lät bra att Asco stöder på benet när han kissar. Han hörde sig för om träningsnivån och tyckte att vi skulle hålla oss till 1,5-2 km koppelrastning på slät mark i ytterligare fyra veckor eftersom det i kanalerna för implantatet har börjat nybildning av celler och det vid mycket rörelse kan börja blöda lite och ge en liten inflammation och mer smärta. Efter 20 dagar betraktar han fortfarande hunden som nyopererad. Asco har också en tendens att inte lyfta riktigt på bakbenet när han går så att tassen släpar lite i marken. Det var också normalt enligt Christer, hunden gör det som gör minst ont för honom och det rättar till sig med tiden och med ökande muskelmassa. Ni som bara har sett honom i friskt tillstånd skulle bli chockade över hur han ser ut, hunden har ju ingen bakdel kvar på högra sidan, så mycket har han fallit ur i muskler!
Vi längtar alla efter våren då vi kan börja gå i skogen igen - och SPÅRA!
Men som sagt, till dess enligt doctor´s order - vi lunkar på...
Ha det så gott!
Camilla med familjen i allmänhet och Asco i synnerhet
Foto: Camilla Vestin
Asco i snön! Tror han kollar att Camilla skottar ordentligt!
Foto: Camilla Vestin
Så länge jag ska ha långkallingar på mig tänker jag
skälla också......
Mail från Camilla 14/1-09
Asco, finsmakaren
Det har nu hänt, det vi inte trodde var möjligt! Asco rynkar på näsan åt maten!!! Jodå, han äter om man blandar i lite rester från middagen - men så kan vi ju inte ha det i all evighet.
Här hemma skyller vi på penicillinet. Det har varit ett mörker att få i honom de där förbaskade tabletterna. Ur handen gick det inte. Nähä, då blandar vi dem i fodret. Asco åt fodret och sorterade behändigt ut tabletterna. Krossade i fodret, då? Då rör jag inte maten, bestämde Asco. Att få dem i godsaker som leverpastej och ost fungerade ett tag. Efter några söndertuggade tabletter har han nu en aversion mot ost och leverpastej...man häpnar! I frolic som man kastade till honom gick det bra ett tag, sedan bet han helt enkelt itu godsaken...och sorterade ut tabletten. Senaste budet var köttbullar med tablett i. Det funkar. Tro mig, vi har verkligen försökt att öppna käften på honom, men efter att makens fingrar kommit i vägen för tänderna försöker vi oss inte på det mer *S*. Han var nämligen ganska samarbetsvillig tills han kom på att det var penicillin vi försökte få i honom. Han såg på oss som om han sa "den där smörjan får ni ha för er själva för Jag Tar Den Icke!!!"
Och han fick rätt, jycken. Han har idag varit illamående och kräkts. Maken ringde då till Christer Julinder och han sa åt oss att sätta ut all medicin i en vecka för att se om han blir bättre. Han trodde att han inte mådde så bra av den antiinflammatoriska medicinen och de kan också bli illamående av penicillinet. Vi får se hur det blir.
För övrigt är han pigg. Han stödjer nu på benet mer vid promenader och har även börjat lyfta på det friska benet när han kissar, är vi nu börjar att komma in på vecka 2 efter operationen. Vi går nu sträckor på 1,5 -2 km i lugnt tempo där han ofta får stanna och nosa på intressanta ställen. Sedan har vi en bit brandslang med oss. Vissa sträckor får han gå fot en stund innan han får slangstumpen att bära på, så han får jobba med skallen också. Det hindrar fortfarande inte att han tycker att vi är från vettet som inte BEGRIPER att han vill springa och LEKA! Inomhussysselsättningen är inte riktigt vad han vill ha.
Det märks på honom att han vill ha lite mer action. Sorry lillgubben, men det är bara att gilla läget...
Jag kan inte låta bli att tänka på vad Christer Julinder sa, "efter två månader är de flesta schäfrar halvgalna". Tur att Asco är en cool grabb...
Kram och hej och Voff!
Club Asco
Foto: Camilla Vestin
Ja, två bilder som bevisar att INGENTING är omöjligt!
Asco och katten Lillan har samma intressen dvs
mat och sova. Ja, nu är ju matlusten lite avtrubbad
för killen för tillfället men det kommer att vända;)
Mail från Camilla 9/1-09
Vi har hittat tillbaka till lite rutiner igen. Jag har gått och blivit arbetslös men jag tror Ödet har ett finger med i spelet där - nu kan jag ju ta hand om Ascos rehabilitering på ett mycket bättre sätt. Han har gått korta promenader för kiss, bajs och frisk luft, vi har hållit oss till sträckor på 300 m de första dagarna men varit ute oftare. Det har också varit svårt med längre utevistelse p.g.a. kylan. Fram till i tisdags tangerade vi kring -30 grader. Asco har då fått spatsera omkring i Cornelias gamla avlagda långkallingar (lila med blommor på). Jag kan tala om att han SKÄMDES när han fick på sig dem *S*.
Han fick på måndagen en rejäl svullnad kring hasen men jag fick efter samtal med Christer Julinder veta att det var helt normalt. Det var gammalt blod och spolvätska som rinner nedåt och det är något kroppen själv tar rätt på. Han bad oss också att kontakta honom den tredje veckan efter operationen, för då kommer det att uppstå en inflammation i leden vilket beror på nybildning av celler kring det konstgjorda korsbandet. Christer förvarnade om att Asco då kommer att bli mer halt en kortare period.
Nu är han långkalsongsfri. Han hittade ett sätt att ta av sig dem, men han är duktig på att inte slicka på såren så det har gått bra att vara utan. Vi har nu också varmare väder och har utökat promenaderna till ca 800 meter. Han stöttar nu riktigt fint på benet, går för det mesta och hoppar på tre ben emellanåt. Då han är trött i benet stannar han till och tittar på mej. Om jag då säger "ska vi gå hem" vänder han och går mot hemmet, så han är klok nog att känna av sina begränsingar - än så länge.
Det märks att han mår bättre för han försöker få igång oss till bus och lek utomhus. Han kan inte för sitt liv begripa att vi har blivit såna tråkmånsar, ingen bollkastning och ingen dragkamp. Däremot blir det frolic-sök och aktivitetsboll inomhus, även lite låtsasdragkamp när han ligger ned.
Igår fick han mig att sätta hjärtat i halsgropen ordentligt. Vi hade mina svärföräldrar och deras hund på besök. När de skulle åka stod gammelkattan redo att gå in. Asco och Ronja såg henne och stack som två raketer!! Inte kunde jag springa efter dem heller, för svärfar stod med kryckor i dörröppningen - och det tar tid för honom att ta sig fram ...
Lyckligtvs kom de tillbaka rätt fort efter diverse eder från min sida. Jag var livrädd när jag undersökte Asco efter det äventyret men tack och lov var han oskadd! Nu hoppas jag på en äventyrsfri fortsättning.
Ha det så bra!
Kram
Camilla med familj.
Tja, vem vill gå ut med blommiga kallingar?! Inte Asco
i alla fall;)!!
Foto: Camilla Vestin
